johannapetersson

lördag va en alldeles speciell dag när man va liten. man vaknade typ sju eftersom man va van vid den tiden när man gick till skolan o dagis o sånt. så fort man slog upp ögonen så flög man upp ur sängen, spanade runt i rummet och tittade på sina leksaker och funderade: dockor eller barbie eller lego, eller pussel eller bilar eller bläddra i en bok? hum? 10 sekunder senare när man hade bestämt sig tog man sig upp ur sängen i sitt alltid för stora och ärvda nattlinne med stefan (nallen) under armen, satte sig på golvet med rufsigt hår och nyvaken blick. så satt man där tills mamma o pappa kom o sa att det va frukost eller så gick man o hoppade i deras sängar när man blev hungrig. Om man va sur och rastlös så väckte man sina syskon så man kunde leka tillsammans eller slåss och bita och dra i håret på nån för att få ur sig sina aggressioner. När jag va liten va lillebrors fötter min favorit. Han va, även då, en sjusovare så när jag va en snäll och duktig storasyster, full av kärlek till min bror, så la jag mig vid hans fötter och pillade på dem. De va klippiga fast inte svettiga, o mindre än mina. Ett litet barns fötter. De facinerade mig antar jag. Han sov så hårt så han vaknade aldrig. I sin tur så va min lillebrors favorit min mammas hår. Han kunde ligga i timtal och skruva runt mammas hår, även i sitt omedvetna när han sov! Mamma sov ju inte, hon låg o ajjade sig, pappa tog bort lillebrors hand, men han fortsatte. Jag gillade inte att pilla i mammas hår, bara lillebrors fötter. Detta var en typisk lördagsmorgon när man va liten.

sugit men underbaraste höstdagen! önskar livet var en underbar höstdag helt enkelt...

är väldigt tagen av en bok jag just läst ut. flyga drake. finns o se på film, går ju mycket fortare. men boken har dragit fram mycket kärlek o mycket hat inom mig, säger väl en del? Hat, ush ush, tänker nån, o jag oxå. men jag tror det. jag menar, när hatar man egentligen? kan hat mot någon vara lika stort trots att man inte känner den man hatar, inte har pratat me den eller om den är död, hur försonas man? eller behöver man inte försonas eftersom man inte hatar "på riktigt", man har bara allmänt medlidande mot dem som har drabbats rent fysiskt av den onde som man tycker sig hata. allmänt medlidande,låter så himla fjantigt, ingen makt över allt ont, hur lider man bäst med någon annan? jag vill verkligen veta!