johannapetersson

Nu äter jag piggelin och tänker. Det va ett tag sen jag gjorde det så jag tänkte att det va dags. Syftar både på glassen och tänket. Men tanken va att jag skulle tänka en tanke, o så kom jag o tänka på en tanke som jag inte skulle tänka. Alltså, jag hade tänkt att tänka på en sak som jag borde tänka på men sen dök det, helt ofrivilligt, upp en tanke som jag började tänka mer på. Sådana tankar tänker jag väldigt sällan. Det är en tanke som man inte kan undgå om man lever. Det blir kafkastämning och inga andra tankar spelar roll. Bara den tanken att man aldrig ska ta livet för givet.

Never say never

Oj, jag avslöjar mig i bloggen. Jag ska verkligen lägga av med det!
MIN dag har varit bra för jag har fått semester och jordgubbar och glass. Nu återstår bara en sak: VILA!

..you told me bout the blue blue sky

Jag håller på o väntar. Jag väntar o låter tiden gå o göra sitt. Det känns som tiden vill mig något ont. Den går i fel takt o den gör så konstiga grejer. Jag bara står o ser på när dörrar som stod på glänt slås igen. Om jag sticker foten emellan gör det ont, mycket smärta. Det kan vara så att jag stänger dom själv o tänker att jag ska öppna dem om ett tag. Det kan vara så.

Ibland är det bra att stänga dörrar för att sedan öppna dem lite senare men mina dörrar har inga nycklar utan dem låser sig av sig självt när de smälls igen. Verkligen assurt! Det betyder att en del chanser aldrig kommer igen. De är bakom dörrar som låser sig själv för gott.

Då är frågorna: Finns det hur många dörrar som helst? Kan de t.o.m. upphöra att stå på glänt? Och om man har missat värsta bästa chansen, kan man knacka på dörren och fråga läget? De dörrarna som man stack in foten emellan men sedan tog bort av smärta, dem kan man glömma va?

Seth Cohen, I´m in love with you! Swich

J: Hej! Jag skulle vilja ha ett suddgummi, ett sådant som suddar ut misstag.
E: Tyvärr, dem är slut
J: Okej, men då tar jag ett som suddar ut längtan.
E: Slut
J: Mäh...saknad då?
E: Tyvärr, vi har bara dem som tar bort blyerts kvar
J: Okej då, det får bli en sån.

Jag vet inte om tiden är mogen för ett nytt blogginlägg men jag gör ett försök. Nu när jag börjar komma tillbaka till verkligheten så hör ju bloggen till den. Ibland ser man en värld som verkar större än sin egen, ibland ser man en värld som verkar mindre än sin egen, till slut inser man att det är samma värld. Där är jag nu och det är tråkigt och nästan livlöst. Om nu tid existerar så kan man inte göra så mycket åt att den går. Det känns som den springer värsta fort nu. Typiskt! Undra vad som är värst? Att längta bakåt eller framåt i tiden? Jag har vant mig vid att frågorna ofta borde förbli frågor men det känns inge bra för det. Sagor är igentligen det ultimata! Jag som trodde att jag va askungen! Jag är så trött på att vara en reflekterande svensk. (försök inte säga emot)

adjö passion