johannapetersson

sitter i min lägenhet vid mitt alldeles för trevliga matbord, det är runt men jag har ändrat lite. Det finns fyra stolar som är hårda för rumpan, därför får man sitta på en kudde. Jag skriver ju mycket strunt men tänk vad bra man mår när man är stolt! Över sin lillebror, eller barndom, val man har gjort och inte gjort, tankar som man har tänkt och agerat efter osv. Sen finns det nog så mycket som man inte är stolt över, säkert mer om man letar riktigt noga. Psykologiska studier visar ju att man noterat mer negativa saker i sin omgivning än positiva. Man får alltså gå emot sin natur och övervinna det negativa med det positiva. Visst är det en gammal klyscha men klyschor har lång väg till mitt hjärta. När man tittar på filmer som saving private ryan eller band of brothers eller läser dolly partons självbiografi så funderar man lite extra över sitt minne. (har oxå nyligen gjort en tenta ang. bland annat vårt minne) Är det förvrängda nuet mindre sant än det faktiska ursprunget? Att ta med sig ett minne och samtidigt förändras betyder att minnet förändras. Omöjligt kan jag annars ta med mig minnet! Eller så får jag sluta utvecklas, vilket kan bli svårt. Det blir "halvfalskt" när tiden går helt enkelt. "Halvfalska" minnen gör vi böcker och filmer på, berättar för våra barn, vänner och psykologer. I sin tur tolkar vi vårt minne vid en snarlik erfarenhet och ursprunget ändras igen. O igen o igen o igen. Ska vi ta med oss minnet så får det aldrig ursrungsform. Skulle vi veta ursprungsformen utan förvrängning så skulle vi kanske aldrig kunna vara stolta, det negativa skulle kanske ta över. Vår instinkt att komma ihåg det positiva eller vända det negativa till det positiva (med förvrängning mha tiden och personlig förändring) hjälper oss att överleva. Och bli så stolta så att vi spricker!

Barn alltså! Snöar ofta in på den kategorin av människor men de är fina o facinerande. Nu får man ju nöja sig med att kolla på skrattande bebisar på facebook som "tillhör" mina vänner men tänk när jag har en bebis. eller två. Man kanske inte kan föda något eget men hoppas. Skulle vilja ha en bebis här o nu som jag kan ta hand om. Jag skulle ge den så mycket kärlek, stackars krake. Jag skulle kväva den me pussar kanske eller titta sönder den. Tänk hur starkt ett modershjärta kan slå! Klara, modershjärta! (skoja) stackars män på ett sätt, men inte på ett annat. De kan minsann inte föda barn, tänk på det ett tag! Om jag hade en bebis nu så skulle den nog sova men om d va dag så skulle vi gå långa promenader o titta på de nya lampkulorna vid ån, det är så himla vackert o bebisar gillar ju ofta lampor o saker som lyser, så himla fint! det är ju löljigt fint egentligen! pratade ganska nyss me min vän om livet, plugg o gifta o bebis o båda vill ha bebis nu, först av allt. starka moderskänslor än en gång. well! nån slags motta får det vara, jag har ju ingen barnvagn o bara några kronor att stilla min egen hunger med. Jag behöver väl äta dubbel så mycket om någon ska suga ur all energi ur tuttarna...rätt sjukt. O sen vill jag ju att mitt barn ska ha goda gener o det fixar jag inte helt själv o inte me vem som helst. vakie pakie johanna. men d vore fint. puss o lördag

lördag va en alldeles speciell dag när man va liten. man vaknade typ sju eftersom man va van vid den tiden när man gick till skolan o dagis o sånt. så fort man slog upp ögonen så flög man upp ur sängen, spanade runt i rummet och tittade på sina leksaker och funderade: dockor eller barbie eller lego, eller pussel eller bilar eller bläddra i en bok? hum? 10 sekunder senare när man hade bestämt sig tog man sig upp ur sängen i sitt alltid för stora och ärvda nattlinne med stefan (nallen) under armen, satte sig på golvet med rufsigt hår och nyvaken blick. så satt man där tills mamma o pappa kom o sa att det va frukost eller så gick man o hoppade i deras sängar när man blev hungrig. Om man va sur och rastlös så väckte man sina syskon så man kunde leka tillsammans eller slåss och bita och dra i håret på nån för att få ur sig sina aggressioner. När jag va liten va lillebrors fötter min favorit. Han va, även då, en sjusovare så när jag va en snäll och duktig storasyster, full av kärlek till min bror, så la jag mig vid hans fötter och pillade på dem. De va klippiga fast inte svettiga, o mindre än mina. Ett litet barns fötter. De facinerade mig antar jag. Han sov så hårt så han vaknade aldrig. I sin tur så va min lillebrors favorit min mammas hår. Han kunde ligga i timtal och skruva runt mammas hår, även i sitt omedvetna när han sov! Mamma sov ju inte, hon låg o ajjade sig, pappa tog bort lillebrors hand, men han fortsatte. Jag gillade inte att pilla i mammas hår, bara lillebrors fötter. Detta var en typisk lördagsmorgon när man va liten.

sugit men underbaraste höstdagen! önskar livet var en underbar höstdag helt enkelt...

är väldigt tagen av en bok jag just läst ut. flyga drake. finns o se på film, går ju mycket fortare. men boken har dragit fram mycket kärlek o mycket hat inom mig, säger väl en del? Hat, ush ush, tänker nån, o jag oxå. men jag tror det. jag menar, när hatar man egentligen? kan hat mot någon vara lika stort trots att man inte känner den man hatar, inte har pratat me den eller om den är död, hur försonas man? eller behöver man inte försonas eftersom man inte hatar "på riktigt", man har bara allmänt medlidande mot dem som har drabbats rent fysiskt av den onde som man tycker sig hata. allmänt medlidande,låter så himla fjantigt, ingen makt över allt ont, hur lider man bäst med någon annan? jag vill verkligen veta!

det är så dags för blogg. sitter i en lägenhet på sjätte våningen. det har regnat och himlen är grå, inte direkt molnig, mest grå. ljusgrå, så man ska inte kolla för mycket på den för då får man ont i huvudet. min vän sitter mittemot och ställer upp "gubbar" på rad och led och det är borgar och luckor o jag vet inte allt. det verkar intressant, för honom. trafiken är närvarande hela tiden, varje dag. folk åker fram o tillbaka, hit o dit. o här sitter jag o är miljövänlig. eller hur vade nu? känns ju lite mysigt me höst måste jag säga. tänker på kläder extra mycket när d är höst. det har ju en hel del me identitet o göra har man ju hört, så i själva verket kanske jag tänker på mig själv, min identitet. kan d va så? alltså, jag blir ovanligt inspirerad av kläder. jag sitter ju inte bara o tänker... har ju upptäckt att större delen av min bekantskapskrets bor i stockholmsområdet. lite tråkigt att de inte bor här såklart men kul o hälsa på där. ska nog slänga i mera tvätt och gå o kika efter psykologiböcker. gú så jag ska plugga...

så, med eller utan inspiration till att skriva, hur är livet på snickaregatan? helt okej helt okej. har inte spenderat överdrivet mycket tid här men antar att det kommer bli en plats som betyder mycket. behöver sittplatser så jag kan bjuda in mina vänner o bekanta, de vill inte sitta på golvet även om de säger att det är okej. de vill inte! köpte för övrigt blommor idag. fredskalla o nåt litet träd, känns trevligt o livfullt. hoppas på fred oxå, försökte spika i en spik så rakt som möjligt för att hänga upp en sänglampa men misslyckades. tar det en annan dag. så har jag gjort många gånger o sen kommer min pappa som är en handyman o fixar det till mig, jobbigt för mig nu. sen så kanske min mormor vill lägga upp mina gardiner, inget klarar jag. men annars är det bra. har ju en trevlig granne o andra fina människor i tha hood...o nära till jobbet. det vore så dumt o klaga men oduglig det är jag. jag vet att andra kan tycka annat o att jag ibland håller med dem att jag iaf är unik men att stå ut med sig själv i ett helt liv...är inte det för mycket begärt!!? jag är okej, det är väl inte så illa som det verkar men tänk på det, vilket projekt!

vad har det blivit av denna blogg? den som var så glänsande en dag...nu är det bara publish me, publish me o publish me. som jag tänker o funderar o vänder o vrider o allt som kommer är detta, kass

Kom hem till sturefors idag igen för ett andra kalas här denna helg för min stora lillebror och för att ge min mor extra uppmärksamhet på hennes dag. När man kommer hit är de på golfkurs, andra kalas, ute o joggar..så nu sitter jag här själv. Så är vi i min familj! Det är i sånna här lägen man tänker: vad kunde jag gjort istället? Så tänker jag ofta och lite för ofta. Tänk om... och Hur hade det vart om... och Jag ångrar mina val helt enkelt.

Det är jobbigt att ångra o ångra o ångra...o aldrig bli nöjd eller så har man glömt bort att man var nöjd när man tog det beslutet. Så är det nog ofta. Men vad hjälper det nu, när man faktiskt ångrar. Inte bara att jag åkte till sturefors idag, utan andra saker, som tycks större. O vad är stort?

Hörde häromdagen av någon att minnet är kreativt. Förstod jag det rätt så betyder det att man gör om minnen med tiden automatiskt. Det som känns stort nu kanske var litet när det väl hände. Eller tvärtom. Tiden förstorar/förminskar verkligheten. Jag undrar om detta är en form av bitterhet jag känner nu. Förmodligen är det så. Den här dagen skulle kunna bli ett minne för livet, eller så växer det fram som ett minne för livet. Eller så får jag ångra det och vara nöjd ändå.

Obs. detta inlägg handla inte om min familj, det handlar om att ångra utan att vara bitter

hitta föresten en lapp här hemma, det står såhär: du är min besta ven William
ps. från Isak

Det kallar jag kärlek!

jo det är maj, skrev i april kanske?
Jag lever på den ljuva folkhögskole-livet-tar-snart-slut-tiden. Fantastiskt! Ikväll är det bal, o det blir tal och innebandy med makaroner, o bål, o tårta o fina flickor och stiliga pojkar (eller tvärtom) och stoj och skratt. O tipspromenad tror jag allt. O vals förstås kompat av vår underbara stråkkvartett som vi är så stolta över:) Det kan bli alldeles alldeles alldeles underbar...kan bli. Har ju inte balat så mycket innan i mina dar så det blir kind of premiär. Sägs att det är nåt som jag har missat ...men nu är det dax att dra på sig klänningen och sätta på sig de små guldskorna o sminka sig kanske. vore förargligt om jag fick exsem (?) under ögonen just ikväll, eller hur, o shit azzå

Idag när jag o Kajsa kom till maten, i vanlig ordning hängde upp vår jacka bakom dörren så står några snoriga dagisbarn och tittar på oss. De hade säkert gått på toa med öppen dörr alldeles nyss. Sen tittar dem på oss, djupt facinerade, och frågar Kajsa vad hon heter.

Kajsa: Kajsa
Snorigt barn: tänker ett tag och svarar med stora förvånade ögon "mäh, jag heter ju Kajsa"
Kajsa: "Va kul då, att du och jag har samma namn."
Liten Kajsa: såg inte lika nöjd ut *besviken* *fundersam* *pilla i näsan*

Annat snorigt barn: "Vad heter du då?" (tittar på mig)
Johanna: Johanna
Annat barn: "Det heter våran kompost!" utbrister hon och de andra barnen nickar instämmande.

Johanna: Va? tänker jag. En kompost som heter Johanna, hur uppfostrar de barnen egentligen. Det kan ju leda till att man bokstavligt talat kastar skit på andra människor. Att man ens namnger en kompost...o mitt namn. well.

såg en riktigt snygg kille idag. det va kul...

Lugn!

jovisst är våren här, ett himla tjat kan man tycka. igår hade jag klänning och idag har jag kjol och ingen jacka, bara tröjan. När det blåser lite o håret dansar så känner jag att jag lever extra mycket, det är bra.

blogg har ersatts med dagbok ganska mycket nowadays. blä blogg! o lite blä dagbok! tur att jag väljer mina ord.

ikväll ska vi ha klassbönegrupp på berget o grilla banan med choklad, ritch!!! sen ska erika bleka mitt hår, ja ljusare för hela friden!

är lite för arg idag och behöver läsa psaltaren några gånger till och besinna eller nåt. kokelikok, det kokar!

jag är ganska rädd för död. ja, det är jag. vet om att jag någon kommer behöva utsättas för det oxå, är rädd för den dagen då döden kommer till mig. inte främst till mmin kropp men till nåns kropp som inte ska dö som jag vill ska leva. nån som lever nära mig. jag brukar vara rädd för att vara rädd, även så just nu kanske. är rädd för att nån ska säga: "men johanna det är ju inget att va rädd för..." efter detta blogginlägget.


snälla! lev! lev! lev!

så himla dålig jag har blivit på att skriva blogg, jag borde inte ens göra det nu.

men det va en gång ett kort och på det kortet var det två personer, en flicka och en pojke. de stod utanför ett tält och det var sommar. de skrattade fast att de inte kände varandra. det va ett så kallat spontant möte. i alla fall så fann jag detta kort och utbrast: "känner igen, känner igen...". visst gör du det sa min vän som döljde sin förvåning. jag frågade en annan vän vart han bor och med vem. hon svarade: "med sin blivande fru" då utbrast min första vän: "Nooooo!!!" Jag visste att det var något speciellt med det spontana mötet och flickan och pojken o tältet o skrattet o allt..

en liten dramatisk berättelse från idag. tack för mig, åhej

slukades igår av en bok av Marcus Birro, sorglig och hoppfull + mycket humor. Jag tyckte ibland att jag va mycket smartare eller kanske klokare än honom men han är tydligen typ 35 år. Han va lite ivrig ibland och dålig på att vara fredlig mot andra tänkte jag. Sen kom jag på att jag inte är så fredlig som jag ofta tror. En gång skratta jag högt. Det va när jag läste om att han inte kunde äta frukost på ett sofistikerat sätt som han så gärna ville. sida 56 tror jag...

vaktar barn idag
går nog ganska bra tror jag
dom leker
o jag bloggar
det står en sockerkaka i ugnen som vi snart ska ta ut
vi har även spelat bandy o fotboll
o hoppat i sängen...
barn gör gärna saker om o om igen
när malin hoppade i sängen bad hon mig sjunga doktorsången
fatta först inte men kom ju sen på att det är en klokren "hoppa-i-sängen-sång"

En liten malin hoppade i sängen
hon ramla ner o slog sitt lilla huve
johanna ringde doktorn o doktorn svara
"inga små malin i sängen får vara"

om o om igen som sagt...
sen "somnade" jag o då ryckte hon mig i håret

fika snart och sen träna på redovisning. jag ska va paulus o prata om kristi brud. nu blev det fint väder, det va lite grått i morse så jag kom knappt upp ur sängen. nu är jag uppe och nu går jag på livets väg. detta skulle vara den snälla dagen, hoppas det går bra...

det är absolut dax för blogg.

alltså torsdag em. våren är här med sin närvaro.
jag blir tokig på vissa saker jag inte kan kontrollera.
om och om igen.
nu ska vi ta o acceptera allesammans.
att jag alltid ska gräva upp saker som ska ligga i jorden!

fick inspiration och skrev på mitt projektarbete.
det började med novell + diktsamling men börjar likna min blogg...hmpf
ska ha lite bilder till o göra nåt slags häfte
blev inte som jag hade tänkt
men det blir det ju som sagt aldrig

snart ska jag kila till maten och sen jobba.
tur att jag har så mycket fritid att jag kan rycka in när det behövs, åh va bra!

puss o hej

jag trodde inte jag var en rädding, men det är jag kanske. har haft en känsla av att jag känner mig dålig o tråkig nu ett tag. inte så att man behöver höra: nej du är ju bra. utan jag kom på d själv o är rätt nöjd ändå, det är okej med mig. jag talade oxå med en god vän idag som sa att hon kände ungefär detsamma men jag kände mig dålig ändå. ibland mår man bra i jämförelse med andra ni vet, men så va d inte idag. dålig men nöjd + skratt lixom. det får funka.

brukar inte tänka så mycket på pengar som jag gjort senaste tiden. min framtid ser fattig ut tycker jag men sånt kan ju ändra sig. fick ett telefonsamtal nyss då jag fick reda på att jobb på kafé inte blir så aktuellt i sommar. tack för besked svarade jag. ordnar sig som d heter...

jag tror ofta gott om mina planer men d blir sällan som jag har tänkt o d brukar bli bra, jag har vissa dåliga planer.

mene...ser svarta fåglar som flyger runt runt utanför fönstret, de kraxar men jag fattar inte. ser lite förvirrat ut. tror jag är en av dem. ser förvirrad ut kan jag tro. men skulle jag fånga en fågel och titta in i det svarta fågelögat tror jag att jag skulle känna igen nåt. vissa likheter finns nog! tror jag i alla fall!