hata, hata inte
är väldigt tagen av en bok jag just läst ut. flyga drake. finns o se på film, går ju mycket fortare. men boken har dragit fram mycket kärlek o mycket hat inom mig, säger väl en del? Hat, ush ush, tänker nån, o jag oxå. men jag tror det. jag menar, när hatar man egentligen? kan hat mot någon vara lika stort trots att man inte känner den man hatar, inte har pratat me den eller om den är död, hur försonas man? eller behöver man inte försonas eftersom man inte hatar "på riktigt", man har bara allmänt medlidande mot dem som har drabbats rent fysiskt av den onde som man tycker sig hata. allmänt medlidande,låter så himla fjantigt, ingen makt över allt ont, hur lider man bäst med någon annan? jag vill verkligen veta!
Kommentarer
Postat av: malina
åhh flyga drake! jag såg den på bio, grät floder, och upprördes, och berördes. sen läste jag uppföljaren som bok, tusen strålande solar, väldigt väldigt bra! den kan du få låna av mig när du kommer hit. ses snart ju! åh vad roligt! kram
Postat av: Johanna
Hat och medkänsla är väldigt invecklade ämnen. Det hjälper att förstå att allt som händer också händer naturligt, och att allting har sin oumbärliga plats i universum. Det hjälper att lära sig förstå varför folk gör som dom gör, istället för att avfärda dom som stereotyper. Jag skulle kunna lära dig massor, men charmen med livet är att upptäcka det på egen hand.
Postat av: malin
åh du. läser den just nu. och faktiskt, nästa gång hör du av dig när du kommer hit. puss
Trackback
