johannapetersson

sitter i min lägenhet vid mitt alldeles för trevliga matbord, det är runt men jag har ändrat lite. Det finns fyra stolar som är hårda för rumpan, därför får man sitta på en kudde. Jag skriver ju mycket strunt men tänk vad bra man mår när man är stolt! Över sin lillebror, eller barndom, val man har gjort och inte gjort, tankar som man har tänkt och agerat efter osv. Sen finns det nog så mycket som man inte är stolt över, säkert mer om man letar riktigt noga. Psykologiska studier visar ju att man noterat mer negativa saker i sin omgivning än positiva. Man får alltså gå emot sin natur och övervinna det negativa med det positiva. Visst är det en gammal klyscha men klyschor har lång väg till mitt hjärta. När man tittar på filmer som saving private ryan eller band of brothers eller läser dolly partons självbiografi så funderar man lite extra över sitt minne. (har oxå nyligen gjort en tenta ang. bland annat vårt minne) Är det förvrängda nuet mindre sant än det faktiska ursprunget? Att ta med sig ett minne och samtidigt förändras betyder att minnet förändras. Omöjligt kan jag annars ta med mig minnet! Eller så får jag sluta utvecklas, vilket kan bli svårt. Det blir "halvfalskt" när tiden går helt enkelt. "Halvfalska" minnen gör vi böcker och filmer på, berättar för våra barn, vänner och psykologer. I sin tur tolkar vi vårt minne vid en snarlik erfarenhet och ursprunget ändras igen. O igen o igen o igen. Ska vi ta med oss minnet så får det aldrig ursrungsform. Skulle vi veta ursprungsformen utan förvrängning så skulle vi kanske aldrig kunna vara stolta, det negativa skulle kanske ta över. Vår instinkt att komma ihåg det positiva eller vända det negativa till det positiva (med förvrängning mha tiden och personlig förändring) hjälper oss att överleva. Och bli så stolta så att vi spricker!