johannapetersson

Jag har en ny favoritlåt, se ovan. Det verkar ju som att jag bara lyssnar på anna o d gör jag ju typ men. Jag lyssnar om o om igen. Någon tycker den är sorglig,kanske för att man hör en stor trumma i bakrunden genom hela låten och den är långsam och går i moll (gissar jag) Men jag tycker inte att den är sorglig direkt. Den är vemodig men inte sorglig. Den känns som en perfekt låt efter att man har kommit på nåt. Man har gråtit för det ofta och länge men nu gör man det inte längre men man kommer ändå ihåg precis hur man kände när man grät och var förtvivlad. Typ så. Den-fasen-är-förbi-men-det-kommer-en-ny-fas-av-mycket-känslor-låten. :)Känslorna är i den senare fasen mer kontrollerade och saker är lämnade i oförstånd och ovisshet men man har tagit med sig lärdomar som man har nytta av i sitt nu. Det ligger i sin lilla ryggsäck o skvalpar när man är ute o vandrar.