johannapetersson

Jag vet faktiskt inte vad som händer i mig när jag tittar på OC. Det blir iaf alltid en väldigt stark emotionell upplevelse. O starkare blir den ju mer tiden går tror jag. Jag såg några avsnitt från säsong 2 igår, när det är juletider o Kirsten och Ryans nya brud får reda på att de är syskon ni vet...o cohen försöker vara badboy inför alex som verkar gilla cohen trots att han faktiskt inte är en badboy fast igentligen är ju han o summer livets par. och cooperpäronen hittar tillbaka till varandra men pappa cooper åker till hawaii, and so on...jag blir av någon anledning väldigt rörd av den serien. Det känns som att jag känner gänget i newport, eller att jag va där i nåt tidigare liv eller whatever. Det är ganska otäckt faktiskt. Jag blir otröstlig när jag väl börjar gråta o kan fundera o grubbla länge över deras repliker och hur dem mår, som att de på riktigt existerar. Sommaren 06 blev jag frälst till denna OCvärld, o det har präglat mig så jag verkar inte komma ifrån den sinnesstämningen where i first receive my savior! No no, never! Forever and ever!