johannapetersson

Nån har ljugit och sagt att det är lätt att leva. Jag jobbar på nåt som heter livet och min chef heter Gud och det är en bra arbetsgivare men jag är ändå inte riktigt nöjd. Han ger bra betalt hur dåligt jag än kämpar men jobbet livet går trögare om jag inte kämpar. Jag lixom går i gegga. Det är smutsigt och jag lixom sjunker. Att upptäcka hur situationer verkligen är måste va svårt, annars upptäcker man det inte, eller? Liten har jag alltid varit men nu syns jag knappt. Det är jobbigt att vara i dalen för länge, kan va här ett tag till ser det tyvärr ut som.

Saknar mamma extra mycket när jag mår illa och pappa extra mycket när jag kollar på OC, Rasmus när jag sitter vid datorn, Jonatan när jag klär på mig och William när jag är på dagiset. Det är så smärtsamt med saknad och varför ska jag alltid försöka med svåra utmaningar tills jag gråter?

Jag ångrar saker jag sagt och gjort men försöker stå upp o gå samtidigt, det är inte lätt att göra två saker på samma gång inte. När ska man ge upp och när ska man utstå och hoppas på bättre tider? Jag vet att man kan må bra när man jobbar på livet, jag har gjort det och ser folk göra det men jag kommer inte ihåg känslan just nu bara...men det kommer väl. Om nu tiden är magisk..!? Men kom för all del ihåg att slottet tillhör en prinsessa! En naiv sådan...